"För mycket slagsmål, sa han och visade alla sina ärr.
Allt för att visa hur farlig han var, att jag minsann skulle akta mig."
I en av alla våra samtal kommenterade jag hans skor, eftersom det var kallt och blött ute.
I mitt stilla sinne undrade jag även hur jag skulle kunna skicka ut honom på en intervju, med så trasiga skor.
Surmulet som en tonåring sa han aggressivt:
De kostar "skitmycket" stålar, va fan tror du?! Vem fan köper skor, jag får väl sno några. Vad fan har du med det att göra!
Jag ringde kommunen och berättade om dilemmat och han fick skor och han fick även byxor.
Men han var tvungen att testa mig en gång till. Han tog med sig sin hund, sin Rottweiler. Talade om att jag skulle se upp lite för hunden. Den historien slutade med att jag låg på golvet och gosade med jordens goaste hund.
Där skapades kontakten och allt vände, han kände ett förtroende till mig eftersom jag gjorde någonting han upplevt att ingen annan gjort tidigare, brydde mig om honom och var inte rädd.
Han blev som sin hund i den stunden, jordens goaste kille, rar, vänlig och trofast.
Han skrattade, var glad och ville lyssna på mig. Kunde till och med tänka sig en praktik, med så fina skor:) Han fick en praktikplats på ett snickeri.
Vid alla samtal med Chefen och alla de gånger jag var där fick han idel beröm och efter två månader ville de anställa honom.
Jag bad om att få förmånen att berätta det för honom.
Jag och Af handläggaren åkte dit, bubblade och upprymd av glädje eftersom jag jobbat så mycket med honom, speciellt med hans ilska.
Vi satte oss ner med Chefen och inväntade honom. In kom en mycket nervös kille, rädd att han gjort någonting fel och rädd för att inte få stanna.
Med ett stort leende berättade jag. Berättade att de skulle anställa honom, berättade att han skulle få fast månadslön.
Han exploderade av ilska! Jag har sällan sett någon bli så arg, så fort. Jag blev så totalt utskälld av honom att jag nästan tappade andan. Han skrek, svor och kallade mig lögnare och ifrågasatte varför jag lurat honom i den här fällan.
Efter en stund sjönk det in i honom att jag inte ljög, att det verkligen var sant, vilket även Chefen bekräftade.
Tårarna rann nedför hans kinder, snoret rann och han grät som ett litet barn. I den stunden grät vi nog alla i rummet. I dag jobbar han fortfarande kvar. Han tog körkort, köpte en bil och kom han ner till mitt jobb och tutade ända tills jag kom ut.
Min stolthet visste inga gränser.